IN TRANZIT

Maria Nyström
04.20.2010
filmforum.se

Hur ska man hantera sin före detta fiende när kriget är över, med hat eller ska man förlåta den enskilde? Och finns det sådana som man inte kan förlåta, hur skall man förhålla sig till det? I slutänden finns det lika många sätt som det finns individer verkar det som, när man ser den här filmen.

FILMEN

Mitt i vintern, en tid efter andra världskrigets slut, placeras en grupp tyska krigsfångar i ett för tillfället tomt läger som drivs av kvinnliga fångvaktare och som i vanliga fall är avsett för kvinnliga civila. Men nu stod lägret tillfälligt tomt och de tyska soldaterna blir inkvarterade i de kalla barackerna. De ryska fångvaktarna har alla sina historier, Zina (Natalie Press) har förlorat hela sin familj, en liknande historia har Vera (Ingeborga Dapkunaite) men hon är fylld av hat, lägrets läkare (Vera Farmiga) försöker sköta om sin sinnessjuke man som fungerar som ett slags grindvakt. Vi får även lära känna några av de tyska soldaterna och då främst Max (Thomas Kretschmann) och Klaus (Daniel Brühl). Med jämna mellanrum dyker den stenhårde överste Pavlov (John Malkovich) upp på oväntade inspektioner, han letar höga SS-officerare och krigsförbrytare, som döljer sig bland tyskarna under falska namn.

Återigen förvånas jag en smula över en klassificering av en film. Enligt omslaget kallar man den här filmen thriller/drama. Drama kan jag gå med på, men thrillerelementen i den brittisk-ryska samproduktionen In Tranzit är, förutom ett par minuter mot slutet av filmen, i stort sett obefintliga. Därmed inte sagt att det inte är spännande. Det finns andra typer av spänning än kuta och skjuta.

Upptakten av filmen lovar mycket och man lägger grunden för ett intrikat drama där man inte vet vilka dolda motiv de olika deltagarna kan tänkas ha och alla verkar bära på hemligheter och förödande bakgrundshistorier. Atmosfären är nästan olycksbådande och riktigt spännande men någonstans halvvägs börjar jag inse att alla dessa lovande historier inte kommer att leda någonvart. Vissa bara försvinner och sedan kan det plötsligt dyka upp någon ny bihandling som sedan i sin tur också bara försvinner. Till att börja med är filmen nervig och osäkrad, man vet inte vem eller vad som plötsligt skall brisera men allt eftersom släpper man fokus och bihandlingar rinner bara ut i sanden. Vilket är synd då det ändå finns mycket som är bra här.

Jag fångas av karaktärerna, i det fallet håller manuset högre klass. De ger, med några undantag ett trovärdigt intryck. Bortsett från John Malkovich som gör sin Pavlov fascistiskt obehaglig rakt igenom, så finns nyanser hos de människor vi möter. Vera Farmiga, Natalie Press och Thomas Kretschmann tycker jag är speciellt bra och hos dem finns något mångbottnat som stöder filmens antydningar om huvudpersonernas okända bakgrunder.

Filmen är inspelad på plats i Ryssland och miljöerna är en del av historien. Det är mitt i vintern och man känner kylan som kryper under skinnet. De ruckliga, skitiga barackerna och kontoren är deprimerande men också den enda tänkbara platsen för så bistra människor och förhållanden. Det gör att stämningen i filmen aldrig felar. Fotot som också är riktigt bra, bidrar till atmosfären med sin bilder av iskall rysk vinter.

BILD OCH LJUD

Bilden är av hög kvalitet och här finns ingenting att klaga på. Man får en djup svärta och bra skärpa i en ganska begränsad färgpalett som passar sammanhanget väl. De bleka kalla färgerna speglar väl den bistra och kalla miljön, både bokstavligt och bildligt.

Ljudet är dolby digital 2.0 och riktigt bra för att vara ett sådant. Rejäl bas, bra mixning och tydlig dialog gör att jag tycker det är synd att de inte satsat på ett riktigt surroundljud. Men för att vara vanlig stereo så är det så bra det kan bli.

EXTRAMATERIAL

Här finns ingenting att hämta.

SAMMANFATTNING

In Tranzit är en film som börjar lovande. Stämningen är ödesmättad och man blir snabbt nyfiken på de människor man möter och deras historia. Här finns alla förutsättningar att skapa ett laddat, stramt och intensivt drama men efter ungefär halva filmen så börjar filmmakarna att slira på kopplingen. Man tappar bort vissa bihandlingar och andra dyker plötsligt upp för att sedan försvinna spårlöst. På så sätt påminner sista halvan av filmen mer om en miniserie för TV än en långfilm, i det att man ofta staplar incidenter på varandra istället för att väva ihop trådarna till en enhet. Ändå finns här en hel del som är bra. Tempot är stadigt och huvudrollerna görs bra, så det blir egentligen aldrig tråkigt. Miljöer och foto är dessutom riktigt atmosfäriskt och den bitande kylan känns verkligen. Det är ingen dålig film; det kan jag inte påstå men jag blir ändå lite besviken på upplösningen efter den lovande inledningen. Hyfsat sevärt men ingenting man behöver springa benen av sig för att köpa.