Brända av solen vann 1995 en Oscar för bästa utländska film. På ett suggestivt sätt berättar regissör, huvudrollsinnehavare och tillika manusförfattare Nikita Michalkov historien om familjen som söker leva bortom Stalins terror. Men den lantliga idyllen är inte fri från statens grepp.

Det är sommar och året är 1936. I en lantidyll någonstans i Sovjetunionen bor revolutionshjälten från 1917, Sergej Kotov. Här kan han dra sig undan från kamrat Stalins terror och leva i frid med sin stora familj. Här kan människorna bada, spela fotboll, dansa eller sjunga utan att vara påpassade. Men en dag hälsar en lustig figur från staden på – en sommartomte tror Kotov och Marusias dotter Nadja. Figuren visar sig vara Dimitri, Marusias förre beundrare. På ytan är gästen en rolig person som berättar sagor och spelar piano men under ytan döljer sig något Kotov bara kan gissa sig till.

Det är ett smärtsamt drama regissör, manusförfattare och därtill huvudrollsinnehavare Nikita Michalkov har skapat. Under ytan – bakom dansen, de glada skratten och den brännande solen – döljer sig sanningar som de flesta inte vill kännas vid. Det är 1930-tal och Stalins terror härjar. Alla är medvetna om hur samhället ser ut men man lever med sin rädsla, ångest och oro som om den inte fanns. Det skrattas ideligen i huset där den stora familjen bor. Flykten från verkligheten är ett medel och ett mål för att överleva. Utan någon som helst uppståndelse konstaterar en man i huset att de flesta av hans lärarkollegor "avskedats" från universitetet. "De hade alltför liten kännedom om marxism-leninismens ursprung", konstaterar han och tillägger, "jag klarade mig".

Men något håller på att hända. Eldklot i skyn är dåliga omen – och dåliga tider är på väg. Dimitri anländer. "De är gamla vänner" förklarar Kotov för sin dotter – spelad av regissör Michalkovs riktiga dotter Nadja. Något annat är också på gång – en festdag för att fira Stalin. "Jag förstår inte nåt av det. Jag vet bara att det är en stor sovjetisk dag att fira" säger en äldre kvinna i huset.

Men att leva på landet, bortom staden, gör inte dessa människor fria. Michalkov verkar trycka på detta faktum, att de politiska realiteterna inte går att undfly i Stalins Sovjetunionen – ens för en av Stalins gamla kamrater som Kotov. Runt om i huset sitter fotografier med den gamle hjälten och Stalin uppsatta. Men vem som är vän i dag eller i morgon är svårt att förutse.

Brända av solen är ett drama. Men i dramat finns det tragikomiska – de "lyckliga" människorna som söker ovetande. Egentligen är det endast lilla Nadja som är riktigt lycklig. Men även hennes lycka närmar sig sitt slut och dagen då ett eldklot är framme vid huset är det inte långt kvar.

På ett finurligt sätt utvecklas historien om familjen samtidigt som bygget av en luftballong till Stalins ära pågår, och en lastbilsförare som letar efter en adress kommer närmre och närmre sin slutdestination. Vissa scener är underbara – särskilt den när "Det Civila Försvaret i kampen mot imperialismen" genomför en övning av en gasattack – mitt på en badstrand. Ingen ifrågasätter övningen och man ser badgäster springa runt, iklädda gasmasker, på stranden. Här lyckas Michalkov visa på hur det galna lyckas fortgå, hur människan blir ett kugghjul i apparaten. Det går inte att fly.

Skådespelarinsatserna är utmärkta. Bäst är regissören själv i huvudrollen och hans egen dotter Nadja. De spelar fantastiskt ihop. Minsta biroll är trovärdig om än aningen överdriven ibland.

Filmen vann en Oscar för bästa utländska film 1995, men allt är inte bra med Brända av solen. Det Michalkov inte berättar är den kringliggande historien. Detta innebär ett problem om man inte är medveten om den. Sovjetunionen under 1930-talet var en plats fylld av rädsla, förföljelser, utrensningar och angivelser. Stalin rensade ut de människor han uppfattade som ett hot – och det kunde vara du eller din granne lika väl som någon längre bort på gatan. Inte ens i lantidyllen går någon säker. Eldkloten i skyn blir faktiskt övertydliga, vi förstår redan att något kommer att ske. Ibland är det också svårt att tro på den "lycka" som finns i huset – visst är den ett uttryck för något annat men den känns ofta väl verklig. "Har de verkligen roligt?" frågar man sig. Många gånger känns idyllen väl idyllisk. Andra delar känns outvecklade. Vi får veta att husan är smått galen och samlar på all sorts medicin eller att någon är skyldig någon annan pengar. Men personen bakom karaktären kommer sällan fram. Tempot är aningen långsamt och det är inte omöjligt att man skruvar på sig en aning. Det är först med hjälp av den historia Michalkov inte berättar, den om den politiska verkligheten i Stalins Sovjetunionen, som Brända av solen egentligen lyckas.